Hej!                                                                                                                                                                                                                                                                    Jag läste i veckan en artikel på Demenscentrum.se som jag tyckte sade så mycket för oss som vårdar personer med demenssjukdom, den handlar om.

”NYCKLARNA TILL DEN GODA VÅRDEN” där Sirkka-Liisa Ekman, professor i omvårdnad vid Karolinska Institutet, med många års erfarenheter som sjuksköterska i Finland, Schweiz och i Sverige. säger att det viktigaste för god demensvård är att personalen skapar en tillitsfull och trygg relation tillsammans med personen med en demenssjukdom och dess anhöriga. Att skapa förutsättningar för att kunna kommunicera och förstå varandra.                                                                                                                                       

I grunden, menar Sirkka-Liisa Ekman, är det nödvändigt att den som vårdar tycker att det är intressant att arbeta med personer som har demenssjukdom. Att eftersträva för att få personen att må så bra som möjligt. Då blir också omvårdnadsarbetet mera lönsamt och det blir en glädje i arbetet som gagnar alla parter. 

Sirkka-Liisa Ekman säger att i omvårdnaden om personer med demenssjukdom gäller det att hitta sätt att nå personen. Att förstå den värld där personen befinner sig.

– För att nå dit måste jag som vårdare först och främst ha kunskap om personens levnadsberättelse och kultur. Men också se personen som hon är idag.

– När insikten finns att även om jag inte förstår den här personen finns förmågor jag inte ser hos den enskilda. Då kan jag kanske lära mig vilka ”nycklar” jag kan använda mig av för att nå fram till den enskilda personen bakom sjukdomen. Hur jag ska kunna kommunicera med just den här människan.

Astrid Norberg (sjuksköterska och professor emerita i omvårdnad vid Umeå universitet)                                                                                                           brukar säga.                                                                                                                                                                                                                                                    ”Det finns förmågor kvar inom personen, men den är instängd i den trasiga hjärnan”

  Professor Sirkka-Liisa Ekman .                                                                                                                                                                                                                          Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Äldre i Centrum, nr 1/2008

Publicerad: 2008-11-20, Uppdaterad: 2020-01-14

https://www.demenscentrum.se/forskning/epidemiologi-omvardnad#sida-5920

 Jag kom att tänka på Levnadsberättelsens betydelse, som är ett unikt arbetsverktyg och som inte är något nytt utan ett erkänt hjälpmedel inom äldreomsorgen i Sverige. Levnadsberättelsen är något som vi arbetar mycket aktivt med i Kumla kommun. Levnadsberättelsen ger oss betydelsefull information om den enskilde individen och hjälper oss omvårdnadspersonal att förstå , bemöta ,skapa meningsfullhet och medverka till ökad livskvalitet för den enskilde.

Jag ska berätta om en man, vid namn Åke som bodde hos oss på vård och omsorgsboendet, för personer som har en  demenssjukdom.  Åke hade varit demenssjuk i många år och levde sista tiden av hans liv ,mycket i hans egna  verklighet/ värld. Med stöd av Åkes levnadsberättelse kunde vi omvårdnadspersonal lättare förstå och bemöta honom i hans värld.                                                                                                                                                

Åke var oftast i hans verklighet alltid på sitt arbete och han jobbade hela tiden om inte personalen på något sätt kunde begränsa det för honom. Genom att personalen kände till Åkes levnadsberättelse och därigenom fått information om att Åke i sitt arbetsverksamma liv arbetat som vaktmästare ,arbetat på ett stort lager och också där kört truck. Åke hade också alltid varit en riktig arbetsmyra och noga med att allt var i sin ordning innan hans arbetsdag var över.                                                 

På boendet hos oss flyttade Åke mycket på möbler, stolar bord m.m. vilket många gånger skapade irritation hos de andra personerna som bodde på boendet och det i sin tur ledde till ilska och irritation också för Åke som tyckte att istället för att gnälla på honom så kunde de istället hjälpa honom att göra färdigt arbetet så att de alla kunde gå hem för dagen.

För att minska på Åkes beteende med att flytta omkring möbler så försökte man hitta aktiviteter som för Åke kändes som ett ”riktigt arbete” för honom och där han kände sig behövd och blev bekräftad i det han gjorde aktiviteter som exempelvis att tillsammans  med personal hämta och köra matvagnar, hämta förrådsmaterial, ställa ordning stolar och bord i stora aulan inför aktiviteter och även ställa i ordning stolarna och borden efter aktiviteten. Genom att personalen hittade arbeten som Åke fortfarande klarade av att göra med stöd av personalen och också sysslor som för Åke även ”kändes att det var på riktigt” så kunde Åkes beteende av att flytta möbler stolar och annat minskas på och det ledde också till mindre oro och irritation för både Åke och de andra som bodde på boendet.  

Outi Blohm

Specialist undersköterska demens