Hej!

I ett tidigare inlägg kunde vi läsa om Salutogen omsorg. Jag tänkte dela med mig en berättelse om Salutogen omsorg med tanke på att fokusera på det friska,det personen fortfarande klarar av.

Jag arbetade på ett boende,på en avdelning där man bedrev växelvård för personer som har en demenssjukdom. På växelvården träffade jag på Rolf som kom till växelvården varje månad,han var 2 veckor på växelvård och 2 veckor hemma.Rolf hade diagnosen Frontallobsdemens och hade varit sjuk i 5-års tid, han hade mycket motorisk oro och började få svårt att uttrycka sig verbalt,han tappade språket mer och mer och han upprepade samma fraser om och om igen.Rolf behövde mycket stöd på olika sätt för att klara hans vardag. Den här berättelsen handlar om Rolf och musiken som varit hans liv. Rolf hade varit en fantastiskt duktig trummis och var fortfarande mycket duktig på trummor. Rolf hade tidigare spelat med i många olika kända musikband runt om i Sverige och också utomlands,han hade ett otroligt taktsinne. Alltid då Rolf var på växelvården hade han med sig en slag trälåda som man trummar på,den kallas för "CAJON",man sitter på lådan och trummar på den med händerna framtill på lådan. Rolf han kunde verkligen hantera en Cajon. Ibland då jag hade musikstund ,spelade gitarr och sjöng ,så var Rolf ofta med och spelade på Cajonen och han anpassade trummandet så att det inte blev för högt och störande utan han fick det att kompa så bra till gitarren och sången.Vi hade på boendet varannan fredag en kommande aktivitet som vi kallade för "FREDAGSDANSEN", där vi alltid bokade in musiker som spelade på dessa danstillfällen.Rolfs hustru ställde oss frågan om det fanns möjlighet att Rolf kunde få musicera tillsammans med musikerna då det var fredagsdans.Vi tyckte det var en toppenidé och tillfrågade musikerna om det var möjligt om Rolf kunde få vara med dem och spela? Många av musikerna kände till Rolf sen tidigare ,de hade inget emot att Rolf musicerade tillsammans med dem, de tyckte tvärtom att det förhöjde musikkvaliteten då Rolf var med sin Cajon och spelade med dem. Rolf motoriska oro var som bortblåst under dessa stunder och det kunde hålla i sig en lång stund efteråt. Jag hade som vana att alltid presentera musikerna som förgyllde våra fredagsdanser och särskilt då Rolf och också efter sista låten tackade jag musikerna och Rolf, vilket gjorde att Rolf kände sig stolt över sin insats, han uttryckte alltid själv och sade "Jag är så förbaskat bra,jag har gjort så förbaskat mycke och det kunde han upprepade många gånger,sedan gjorde han alltid tummen upp och såg så nöjd ut. Vi var noga med att bekräfta Rolf i hans glädje och stoltet över sig själv och han fick också mycket beröm av musikerna han spelade tillsammans med, vilket för Rolf ledde till stärkt självkänlsa och att han fick känna sig värdefull. Varje Fredagsdanstillfälle,var Rolf den som först var på plats med sin Cajon-trumma.Rolf hade på grund av hans demenssjukdom fått svårare och svårare att klara hans vardag utan stöd,men spela trumma(Cajon) och få möjligheten att musicera med andra musiker klarade Rolf fortfarande att göra och han fick också stöd i det genom att man fokucerade på det friska.