Jag sitter ute i korridoren på en soffa i min ensamhet på boendet där jag numera bor. Jag ser personalen som arbetar, det är morgon,personalen tycks ha mycket att göra. Personalen hälsar glatt på mig med mitt namn då de går förbi och ser mig sitta där i soffan,det ger mig en känsla av att jag inte är så ensam,det är någon som känner mig,det ger mig också en slags trygghetskänsla.

Du kommer plötsligt och sätter dig ned bredvid mig i soffan och vi börjar småprata, du finns där en stund för mig. Den stunden vi hade tillsammans där på soffan betydde så mycket för mig. Känslan av ensamhet minskade och det gav mig också en sådan energi.

De små stunderna kan betyda så mycket.                                                                                                                                                          

Skrivet av Outi Blohm

Specialistundersköterska demens.