Det är ett av de grundläggande behov som vi människor har. 

Att känna sig behövd.

Har vi känslan av att vara behövd, då har vi också ett värde. 

 

För en tid sedan mötte vi en man, vi kan kalla honom Wilhelm. 

Han bor på ett vård- och omsorgsboende.

Han har en svår demenssjukdom.

 

Det innebär bland annat att hans språk inte längre finns kvar.

Han har svårt att göra sig förstådd. 

Han har även en oro i kroppen, vilket gör att han av omgivningen upplevdes som "plockig".

 

Han har inte längre de roller som han tidigare haft i sitt liv.

Då, när han kände sig värdefull och behövd. 

Då, när han kunde bidra med sina kunskaper och synpunkter. 

 

I Kumla kommun arbetar vi för att alla som bor på ett vård- och omsorgsboende ska få möjlighet att dela med sig av sin Levnadsberättelse.

 

Syftet med Levnadsberättelsen är att personalen ska lära känna personen som den som han eller hon varit tidigare i sitt liv.

Men även som den person som han eller hon är idag, utifrån det som denne har upplevt. 

Att alla ska få bli sedda och bemötta som en unik person

och inte som " den demente".

 

Wilhelm hade tidigare i sitt liv varit hundägare, drivit eget företag, varit pappa, son och vän.

Han hade varit social och utåtriktad. 

Han hade haft så många roller och blivit sedd som en betydelsefull person. 

Den rollen hade han inte längre och vi förstod att han hade ett behov inom sig,

som han inte längre fick tillgodosett. 

Behovet av att vara behövd och betydelsefull. 

 

Har vi människor ett behov inom oss,

som inte är tillgodosett.

Då försöker vi att på egen hand lösa det problemet. 

Wilhelm kan inte längre göra sig förstådd, eftersom han inte har sitt språk kvar. 

Förstår han inte vad som händer runt omkring honom

och det händer något som han upplever som otäckt, 

då skriker han. 

För han kan inte säga "jag vill inte" eller "sluta". 

 

Personalen hade uppmärksammat att Wilhelm gärna ville vara nära dem. 

Han sökte trygghet och närhet. 

 

När personalen läste i Wilhelms levnadsberättelse,

om de hundar som Wilhelm haft i sitt liv,

så ville de prova hur Wilhelm skulle reagera

om han fick ha en hund hos sig. 

Wilhelm fick en gosedjurshund. 

 

Förändringen blev enorm. 

Wilhelm, som inte sagt många ord under de senaste året

började tala.

 

"Det är han och jag nu", sa han och höll om sin nyvunne vän. 

Att det inte var en riktig hund bekymrade inte Wilhelm. 

Närvaron av hunden stärkte Wilhelm i att få fortsätta att vara den person som han tidigare varit.