Hej,

Det mest fantastiska med mitt jobb är nog ändå att jag får möta så mycket olika människor!

Jag gick genom korridoren här på Akvarellen nu under förmiddagen, när jag mötte en kvinna.

Jag hade kunnat gå rakt fram. 

Men kvinnan såg lite nedstämd ut så jag stannade till för att tala lite med henne. 

(En ledsen person går man inte bara förbi, visst?)

Vi såg ut genom fönstret och jag nämnde att det är skolavslutningstider nu. 

Så kom det sig att vi kom att tala om studenttiden och hur det är att gå ut skolan.

Om lyckan som man upplever. 

Både när man själv går ut skolan men också hur det är att få bli bjuden till festen för den som tagit studenten. 

Framtidstron man känner som ung.

Det första arbetet. 

Hur man trivs med kollegorna. 

"Och när det var tårta till fikat så brukade de alltid säga till mig", berättade kvinnan,

som nu såg mycket gladare ut. 

Hon hade fått en annan glimt i ögonen. 

För nu var hon inte längre en äldre kvinna i en rullstol på ett vård- och omsorgsboende. 

Under samtalet hade hon förflyttats till skolavslutningen, sen till studenttiden, genom

tiden på arbetsplatsen som hon älskat. 

När vi skildes åt där i korridoren så tackade båda hon och jag för samtalet. 

 

Vad häftigt och mäktigt det ändå är, samtalets kraft. 

 

Jag hoppas vi alla kan få tid till samtal, varje dag. 

Samtalet som jag hade idag på förmiddagen, det gjorde min dag!