När jag var på Svenska demensdagarna i maj så lyssnade jag till en kvinna som arbetat som undersköterska. 

 

(Jag tyckte hon påminde en hel del om Outi, som är specialistundersköterska här i Kommunen, men också skribent här på bloggen! Precis som Outi kom hon från Finland och hon använde sin gitarr och sång för att sprida glädje - ja, precis så som Outi gör!)

 

talade hon om, Jannika Häggström.

 

Hur som helst. 

Det jag ville berätta för dig var att Janikka berättade att när hon började arbeta inom vården så hade hon tidigare arbetat som skådespelerska. 

Och hennes upplevelse var att livet på ett vård- och omsorgsboende för personer som har en demenssjukdom faktiskt kan upplevas som en teater. 

Här pågår så många olika scener. 

Scener hämtade ur så många olika människors liv och erfarenheter. 

Och alla dessa scener spelas upp här.

För så fungerar hjärnan när den drabbats av en kognitiv sjukdom. 

Det som förrut varit insorterat i olika prydliga rader i vårt minne, 

de minnena kan komma till liv och bli verklighet för den som har en kognitiv sjukdom. 

Som personal är det bara att ge sig hän och gå in i rollen!

 

För visst är det väl lite så, som att spela teater under sin arbetsdag?!

 

Jag kan komma hem till en kvinna och hennes upplevelse är att vi är kollegor. 

Jag möter en man och för honom är jag läkaren. 

Jag sitter och fikar tillsammans med en annan man och för honom är jag en gammal vän. 

Jag tar en promenad tillsammans med en kvinna och vi planerar hur man skulle kunna göra en utlandsresa, som om vi var bästa väninnor. 

Jag tar emot klagomål angående maten och hälsar att det ska jag framföra till kocken, som om jag var servitris. 

Sedan får jag vara träningsintruktör för ett gäng träningssugna hyresgäster!

 

Att få göra vardagen till något som de som bor här inte vill missa -

- det tycker jag är det finaste jobbet man kan ha!

 

Ha en fin dag nu!

MVH
Anna Granstedt