Att vara på väg
Hej!
Ja, här sitter jag och väntar.
Vid den nya hållplatsen i Akvarellen.
Vi som arbetar inom detta fantastiska yrke möter ofta människor som är på väg bort...
Någon ska hem till de små barnen...
En annan ska till sina föräldrar....
En tredje vet inte riktigt vart, men ska inte vara kvar här.
Så kanske det blir även för mig,
den dagen som jag får en kognitiv sjukdom?
Att jag inte längre vill vara kvar.
Att jag vill bort från den här suddiga tillvaron,
där jag ibland håller på att tappa greppet om allt?
Till föräldrahemmet, kanske?
Där jag var trygg och där mina föräldrar hade full kontroll på allt.
Eller till mina barn, till tiden då det var jag som hade full kontroll över allt?
Det är verkligen en bra ide, att ha en hållplats.
Något som jag tänker att vi borde ha på alla våra vård- och omsorgsboenden
för personer som har en kognitiv sjukdom.
En plats inte bara att vänta vid.
Utan även en plats att samtala vid.
Vilka resor har varit dina bästa?
En undersköterska här i huset berättade:
Igår var det en kvinna som skulle iväg.
Tillsammans gick vi till hållplatsen.
Där satt vi tillsammans och pratade en stund.
Tills kvinnan tyckte att vi hade väntat tillräckligt.
"Du kan väl avboka den där tiden, för jag orkar inte vänta längre på den här bussen som aldrig kommer", sa kvinnan.
"Ja, vi går och tar en fika istället", föreslog personalen.
Hållplatsen på Akvarellen är skapade av specialistundersköterska Outi Blohm med inputt från annan personal på Akvarellen.
Idéen kom från en artikel som handlade om att man på ett annat vård- och omsorgboende hade skapat en busshållsplats.
Nu går vi på semester. Vi ses igen till hösten!
