God eftermiddag!

Solen skiner även denna dag. 

Visst är det underbart med detta fantastiska sommarväder.  

Men. Jag för min del hoppas på regn. För all växtlighets skull.  

Jag fick ett samtal från en vårdpersonal som informerade mig om att 

det fanns en rullstol som hade ett löst armsstöd. 

Kunde jag göra ett hembesök och skruva åt armstödet?

Jo, visst kunde jag det. 

Med verktygen i högst hugg åkte jag till damen som satt i sin rullstol. 

Damen (som har en svår demenssjukdom och inte längre kan tala) var orolig och höll hårt i armstödet

och hon liksom drog i armstödet så att armstödet hade börjat lossna.  

Det gnisslade varje gång som hon drog tag i armstödet. 

Jag skruvade åt armstödet 

men damen var fortfarande orolig och fortsatte att dra i armstödet. 

 

Det var inte att rullstolens armstöd som hade bekymrat damen. 

Det var något annat...

 

Jag talade till henne. 

Tog hennes hand och strök henne över armen. 

Jag märkte att hon blev då lite lugnare och hon slutade att dra i armstödet. 

Eftersom det var vackert väder även denna dag föreslog jag att vi skulle ta en promenad

och det gjorde vi. 

 

Utomhus sken solen men det fläktade skönt. Fåglarna sjöng. 

Och damen såg ut att slappna av. 

 

När vi satt där ute i trädgården så blev jag lite arg på mig själv för att jag 

varit så fokuserad på att få armstödet fixat att jag nästan missat att se

Damens behov. 

Men jag är så glad och tacksam över stunden där ute i trädgården,

för den tysta kommunikationen vi hade där. 

När vi båda njöt av sommaren.