Alzheimers sjukdom är en dödlig sjukdom. Men det händer att patienten som får denna diagnos får beskedet från läkaren och i bästa fall ett symtomlindrande läkemedel. Därefter sker en uppföljning om ca 1 år. 

Både anhörig och patient blir därmed utelämnade till att klara av denna kris på egen hand. 

Behövs hjälp från kommunen, för att klara vardagen, så behöver den anhörige och patient ta kontakt med biståndshandläggaren i kommunen och berätta vilken hjälp de är i behov av. 

En mycket tuff situation, med andra ord. 

PER-modellen är om en stödmodell för att ge stöd till både patienter och anhöriga. Redan 3-4 veckor efter att läkaren lämnat den livsavgörande diagnosen och patienten är i full chock, då blir hen och den närmast anhörige kallad till en stödgrupp. Där samtalar man först med både patient och den anhörige innan de delas upp. Patienten får utrymme att med likasinnade få smälta in i sin sjukdom. Kanske artikulera vad hen skulle må bra av i sin nya situation. Kanske efter några gånger i gruppen även våga uttrycka att hen vill ha mindre av förmynderi och mer av följsamhet från den anhörige. 

På samma sätt har anhöriga behov att prata och ställa frågor om allt, från vardagliga saker till senaste nytt inom forskningen.

I slutet av varje träff för man ihop patienterna igen med de anhöriga för att lära sig hur man går vidare i sin relation.

Vi hoppas att även Kumla kommun ska anama denna modell. 

Läs gärna mer om hur Per Hägglund kom att utveckla denna modell. Du läser hela artikeln på demenscentrums hemsida. Klicka HÄR för att komma dit.