Jag brukar tänka på det, när jag möter en person som är runt 80 år,

 att det jag ser när jag möter den här personen

 

 

 

 

Under hela vårt liv har vi olika roller. 

Vi är en person inför våra föräldrar, en annan person inför vår livskamrat, sedan kanske vi är förälder, vi är vän, kollega, kanske är vi med i en förening. 

I alla dessa olika sammanhang har vi en roll. Och vi blir bemötta utifrån den rollen. 

 

En gång mötte jag en man som på äldre dagar fått en demenssjukdom. Han bodde därför på ett vård- och omsorgsboende för personer med demenssjukdom. Men han hade tidigare varit arbetsledare för flera företag. Han var far. Nu var han änkling men tidigare hade han varit make, husägare, hundägare, föreningsmänniska i vilken han även varit ordförande. 

Men många som mötte honom för första gången, nu när han bodde på boendet, såg bara att han var en "boende". 

 

Men - bara en kort stund...!

 

För den här mannen hade konsten att behålla sina roller!

När han avslutat en måltid, i den gemensamma matsalen, så brukade han resa på sig.

Skjuta in stolen som han suttit på och därefter ställa sig bakom stolen.

Möta allas blickar, i tur och ordning.

Harkla sig. Och sedan säga, med högtidlig ton:

Nu ska jag dra mig tillbaka till mitt rum ett slag. Men jag ser fram emot att möta er lite senare igen. "
Så nickade han åt samtliga och lämnade matsalen med stora steg. 

 

Vilken man!

Han gjorde att jag fortfarande kunde se den mannen som han alltid hade varit. 

Och behandla honom -utan problem- som denne man. 

 

 

Men den förmågan har inte alla som får en demenssjukdom. 

De blir långsamt fråntagna sina roller. Och istället blir de den person som vi ser dem som.

En brukare. En boende? Patient?

 

Därför är levnadsberättelsen så enormt viktig!

För vi är alla en produkt av vår historia!

 

 

             

Hoppas du får en fin fredag!

/Anna